Sakta men säkert friskare...
Jag har tyvärr inte orkat eller haft lust att uppdatera här så mycket den senaste tiden. Men nu börjar jag känna att min ork börjar komma tillbaka lite. Jag brukar inte direkt skriva om mig själv och min sjukdom, men den har tagit mig hårt just nu så det är därför jag berättar.
Alla kanske inte vet att jag har levt med Crohns sen jag var ca; 14 år gammal. Jag har varit bra från och till, men mått ganska bra i ett par år. Tyvärr blir det så när man lever med en sjukdom som är kronisk och som går i skov, så vänjer man sig att ha ont osv. Låter kanske konstigt men så är det för mig. Därför blir det att man "förtränger" lite att man har en sjukdom och det blir ett nedslag varje gång läkaren säger- du Carolina, du mår inte så bra nu. Men det är för att det smyger sig på och att man vänjer sig med symtomen.
Så nu till det jobbiga som har varit. Jag var på rutinkontroll i somras där min läkare började misstänka att jag hadde en liten förträngning i tarmen och då måste jag göra en koloskopi.
Det gjorde jag för ca; en månad sedan. Då kom beskedet, att det var nästan helt igenväxt i gången mellan tunn- och tjocktarm och det var inflamerat på båda sidorna. Överläkaren kallades in och de gjorde en ballongsprängning på mig för att vidga tarmen när jag ändå var där på sjukhuset. Annars skulle jag ha fått operera mig någon vecka senare för att få bort förträgningen. Beskedet om att det var inflamation och att det var nästan igenväxt blev ett plattfall för mig. Jag trodde inte det var så illa som de sa.
Jaha nu går jag på kortsion behandling (som jag avskyr) i tre månader och ska försöka att bli "frisk" igen. Jag har mått dåligt och haft riktigt ont efter det här. Men nu finns det dagar som jag mår bättre och de kommer tätare, så jag märker att det är påväg åt rätt håll.
Det är skönt när jag har min kära sambo som stöttar och en underbar dotter som livar upp tillvaron. Sen finns det andra nära och kära som finns där när det är jobbigt.
